Är det dags att slå ihop forskning, utveckling och rådgivning inom jordbruket?

Det sägs ofta att vår forskning, utveckling och rådgivning är för uppdelad jämfört med vissa avancerade jordbruksländer som vi vill jämföra Finland med, till exempel Danmark och Irland. AgriHubi-nätverket, som har varit verksamt i fem år nu, har varit ett steg i rätt riktning för att minska denna uppdelning.

Utredaren Reijo Karhinen var redan år 2019 bekymrad över detta i sin rapport ”En ny början – jordbruket är också en försörjning för framtiden”. I rapporten föreslog han att ”ett kompetens- och servicecenter för jordbruksentreprenörskap skulle inrättas i anslutning till Naturresursinstitutet i Finland, som skulle samla omfattande expertis för att stödja förvaltningen och utvecklingen av jordbruksföretag”.

Karhinen föreslog att centrumet skulle fungera som en bro mellan forskning, rådgivning och praktiskt jordbruk. Förutom forskning och rådgivning skulle centrumet delta i och utveckla utbildning på yrkeshögskolenivå och andra nivåer inom området.

Behovet är fortfarande lika akut som någonsin, och AgriHubi har inrättats för detta ändamål. Det är viktigt att ha ett gemensamt organ inom sektorn som specifikt fokuserar på informationsutbyte och fungerar som en bro mellan producenter och forskning, i nära samarbete med lokala rådgivare och rådgivningscentrum.

Så arbetar till exempel SEGES i Danmark, som specialiserar sig på att implementera och sprida information direkt till rådgivare och producenter. SEGES definierar sin viktigaste uppgift som att hålla rådgivare uppdaterade om nya forskningsresultat genom att effektivt utnyttja utvecklade databaser, Men också deras förmåga att identifiera nya utmaningar och föra en dialog med universitetsforskare, och på så sätt styra forskningen i en riktning som bäst tjänar producenterna.

I Finland producerar vi många bra rapporter och förslag till åtgärder, som de ovannämnda parterna gemensamt bör ta upp och genomföra på ett mycket mer kraftfullt sätt. Det finns till exempel fortfarande arbete att göra med åtgärdsförslagen i Karhinens rapport – aktörerna i AgriHubi är oberoende organisationer och det är ibland oklart vem som ansvarar för att driva vilka frågor.

I många fall är det också en fråga om resurser för att arbeta mot ett gemensamt nätverk. AgriHubi är en bra plattform för konventionellt samarbete när det gäller informationsutbyte, men vi måste också våga utveckla nya verksamhetsmodeller. Naturligtvis har även jordbruksförvaltningen och jord- och skogsbruksministeriet en viktig roll att spela när det gäller att främja samarbetet inom sektorn och tillhandahålla finansiering för att föra samman de olika aktörerna.

En färsk rapport har utvärderat de lärdomar som dragits av verksamheten inom nätverken för kunskaps- och innovationssystem inom jordbruket (AKIS) i olika EU-länder ur Finlands perspektiv. Rapporten drar slutsatsen att de viktigaste lärdomarna för utvecklingen av vårt system är följande: behovet av långsiktig samordning och en tydlig ansvarsfördelning, kontinuerlig utveckling av rådgivarnas kompetens och kvalitetskontroll, praktisk informationsspridning och tillämpningscentrum, utnyttjande av digitalisering och ett enhetligt informationssystem. Det är lätt att instämma i dessa utvecklingsbehov.

Rikard Korkman
Ombudsman, SLC

Nordiskt kök och mat – en framgångshistoria som man vill bygga vidare på

I december 2024 hade Karen Ellemann, generalsekreterare för Nordiska ministerrådet, bjudit in 65 påverkare inom livsmedelsbranschen från alla nordiska länder till Malmö för en inspirerande diskussion. Uppgiften var att utveckla den nordiska hållbara matkulturen framöver. Sammanlagt hade 30 timmar reserverats från början till slut. Jag hade glädjen att få en inbjudan.

I år har det gått 20 år sedan manifestet för det Nya Nordiska Köket publicerades år 2005, och påbörjade en förändring av den nordiska matkulturen. Det var en framgång. Innan dess var den nordiska fine dining-matkulturen inte känd internationellt. I dag är dess betydelse uppskattad och erkänd, till exempel vid sidan av det franska och italienska köket.  Det dåvarande manifestet för det Nya Nordiska Köket undertecknades av sammanlagt 12 kockar från olika nordiska länder. Från Finland undertecknades det av eldsjälarna och kockarna Hans Välimäki och Mikael ”Micke” Björklund från Åland. Manifestet innehåller 10 principer som skulle visa vägen för en välsmakande, säsongsenlig, hälsosam och hållbar matkultur i alla nordiska länder.

På manifestets stabila grund fanns det nu ett behov av att hitta nya idéer, hur vi tillsammans kan främja nya idéer som stärker vår egen matkultur. Den här gången låg fokus närmast på att främja den nordiska vardagsmatskulturen. Man upplever att den fortfarande har mycket potential och utrymme för förbättringar. Här kan det nordiska samarbetet spela en viktig roll.

Från Finland och Åland deltog sammanlagt 16 personer. Deltagarna representerade en bred skala av aktörer och synvinklar, bland annat restauranger, författare, representanter för företag och organisationer, samt andra som på något sätt har profilerat sig som förespråkare av lokal och nordisk mat i sitt hemland. Deltagarna delades in i sju arbetsgrupper med tydliga uppgifter. Min egen arbetsgrupp behandlade måltider och matlagning i hem och gemenskaper samt hur de kunde främjas ännu bättre.  Mycket görs ju redan i de olika nordiska länderna, det finns också mycket att lära av det. Ett av arbetsgruppens förslag, som presenterades för Karen Ellemann, var att matfostrans roll i skolornas timfördelning borde stärkas redan i daghemmen.

Resultaten sammanställs i en rapport som publiceras i början av 2025. Rapporten kommer att presenteras för de nordiska regeringarna för fortsatta åtgärder

Rikard Korkman, ombudsman, SLC, rikard.korkman@slc.fi